Jag gillar bilden på typ mamma och pappa bland “vänner”… Learning by doing som det heter!

Nu har jag precis läst färdigt Lasse Wierups “Infiltratören”. Boken är riktigt bra. Mycket intressant läsning kring hur polisen Olle Liljegren arbetade med sin infiltratör Max Åström. Jag rekommenderar boken skarpt om du är det minsta intresserad av svenskt polisarbete. I många delar är den mer spännande än en roman då man vet att det hela har hänt i verkligheten. Wierup hänvisar till förhör, tingsrättsdomar och andra dokument för att styrka tex uttalanden från olika personer. Det ger en rätt stor trovärdighet i vissa delar. Sen vet man ju inte riktigt vad som är sant i det stora hela.

Men det intressanta för min del när jag har läst boken, det är alla mina polisminnen som väcks till liv! Många av dom poliser som som nämns i boken, inklusive Olle Liljegren själv är personer som jag har träffat. Igår poppade det upp fall efter fall som jag nästan hade förträngt. Coola “case” där jag själv i många fall suttit som hanterare till en informatör.

Mina mest spännande år som polis var nog de fyra åren på GLG, Gatulangningsgruppen Norrmalm och de dryga två åren på Ravekommissionen. (Säpo som oftast nämns som min största merit var bland det tråkigaste jag gjort rent polisiärt). Tvärtemot “vanligt” polisarbete där man åker omkring i sin polisbil och väntar på jobb från ledningscentralen, så jobbade vi inom GLG och “Rejven” helt självständigt. Vi jobbade också väldigt mycket med tipsare. I boken “Infiltratören” så hävdar polisen Liljegren att det inte fanns tydliga regler om hur tipsare skulle hanteras. Jag kommer själv ihåg att det inte var helt tydligt.

Jag hade en tipsare som jag kan kalla för “Staffan”. Han träffade jag för första gången på plattan när han försökte lura i mig att hans narkotikaklassade tabletter var utskrivna på recept. Men att lägga ett gäng Valium i en Rohypnol-burk lurade faktiskt inte mig. Vi fick snabbt bra kontakt Staffan och jag, vi hade samma humor. Han berättade hur många gånger han hade lurat ordningspoliser med “burktricket”. Vi bytte telefonnummer och sen levererade Staffan väldigt mycket bra information som ledde till många gripanden. Gripanden som resulterade i mångåriga straff för narkotikabrott men även annan brottslighet.

Det var bara jag och nån polis till som kände till Staffans riktiga identitet. För alla andra gick han under namnet “Mr 100%”. Han fick det smeknamnet av den enkla anledningen att allt han berättade för mig visade sig stämma.

Jag betalade ut tipspengar till honom ett antal gånger och jag minns särskilt ett tillfälle. Staffan fick 14.000 kr av mig vid Mariahissen på Slussen för några jobb han hade gjort. Jag tyckte att han skulle bjuda på lunch nu när han hade blivit lite rikare. Var då, undrade han?
“Där” sa jag och pekade uppåt mot hissen. Ja, efter ett tag satt vi där, på Gondolen. Två poliser blev bjudna på finlunch av en tjallare.

Staffan lever tyvärr inte längre. Han dog av en överdos för några år sen. Jag tror inte att han tipsade polisen för att tjäna pengar. Jag är helt övertygad om att han tyckte det var riktigt spännande.

Nån gång ska jag skriva ner några av dom spännande ärenden som Staffan och jag hade ihop, och några till. Jag tror att det skulle kunna vara rätt intressant läsning…

På torsdag dyker jag upp på Ruby Stand Up Comedy tillsammans med Robin Paulsson. Det blir riktigt skoj! Det är showtime kl 21.00 och biljetter kan du köpa i receptionen på Hotel Rubinen. Var ligger då det hotellet?

Jo, det ä la klart att dä ligger på AVENYN!

Jag har ju bloggat ett flertal gånger om Ricky Gervais. Du har kanske sett The Office eller Extras. Men man får aldrig glömma The Ricky Gervais Show. Det är den bästa podcasten alla kategorier. Jag har suttit på tåg i Barcelona och skrattat högt med lurarna i öronen. Har du inte laddat ner. Gör det nu. Här är Ricky gäst hos Jon Stewart.

Jag hoppade in som vikarie igår på Norra Brunn. Tobias Persson var krasslig så jag tog hans plats.

Kul att träffa Martin Svensson som är helsinborgare och kommer upp stötvis och kör på brunnen några dagar i sträck varje säsong. Martin är alltid bra på att snacka med publiken och se till att den känner sig trygg och go.

Petter Bristav är en ung man som man träffar överallt där det förekommer nån form av standup comedy. Annars verkar han sitta hemma och titta på standup comedy. Nu körde han fem minuter innan mig och gjorde det riktigt bra. En coming man som det heter.

Jag trivdes så himla bra på scenen igår. Hade kul och det är ju så det ska vara. Jag var särskilt nöjd över att jag äntligen testade lite nytt och att det funkde så bra. Skratt från personalen är en bra bonus. Jag åkte hem i pausen, men jag kan ana att Rheborg var lika bra som vanligt.

Här är Martin och Petter. Rheborg var fortfarande på Dramaten och idkade finkultur…

“Men är du nå söt Hasse! Så himlikerns fint gjort av dig”.

Jag sitter hemma och snön yr utanför mitt vardagsrumsfönster. Min sega sega förkylning är borta och igår körde jag ett skönt träningspass som tröttade ut mig sådär skönt som ett träningspass ska. Äntligen! Trist att vara krasslig och inte kunna träna.

Jag blev ordentligt peppad av personliga tränaren Leila när jag var med i förkväll i förra veckan. Är det nåt som jag borde förbättra så är det nog mitt flås. Alla mina värden var bra utom mitt utandningsprov som kunde förbättras en aning. Hon skrev upp lite olika träningsvarianter åt mig. Igår körde jag ett intervallpass som hon knåpade ihop åt mig. Kul att få lite koll på hur man låg till med blodsocker, hemoglobin, midjemått mm. En sån där koll borde man ju göra en gång om året.

Missade du inslaget så kan du klicka på bilden…

Med all snö och det kalla vädret så ska det bli grymt skönt att åka till Spanien imorgon. Vi är några kompisar som ska svinga golfklubborna för första gången i år.

Hemma på söndag igen, men det ska bli ett så otroligt skönt avbrott i allt det kalla här hemma…

Min inställning är att svara på alla mail jag får. Ibland får jag lite udda mail från människor som jag inte känner, men ett svar kan du nog alltid räkna med.

Nån gång dyker det upp så udda grejer så jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det hela. Igår fick jag det här mejlet:

Fråga, du råkar inte ha en fjärr för philips tv en grå? samt fjärr o kabel för ps2an =)mvh X

Haha! Är det inte en underbar fråga? Tror han att jag har en videobutik med sladdar och sånt? Eller har han bara en känsla av att jag är en kille som samlar lite allmänt på kablar? Och hur hade han tänkt att jag skulle svara OM jag hade en fjärr eller sladd som han behöver? Jodå, jag har en Philips TV med en sån fjärr. Men skit i fjärren, jag skickar den, vad har du för adress?

Eller är det såhär han får kompisar? “Hur lärde ni känna varandra då”? “Jo, du vet jag frågade Hasse om en fjärris och lite sladdar och då sa det klick liksom. Sen dess är vi bästisar”.

Nu funderar jag på att svara honom med några sköna motfrågor. Kanske nåt i stil med: “Hej! Nej, jag har tyvärr inte den fjärrkontrollen eller den sladden. Men du har möjligtvis inte en förgasare till en Volvo Amazon från -65 eller ett par mockasiner i fårskinn”? Vi får väl se vad han svarar.

Vad hade du gjort?

Jag har väl slutat att skrämma folk. Men när jag var yngre så var det lite av en sport att skrämma min tre yngre bröder. Ibland lyckades jag ibland blev det bara pannkaka. Jag hade en kompis som gömde sig under sin tjejs säng. Efter att hon hade legat där en stund så skickade han upp en hand och skrek. Det tog honom flera timmar att lugna ner henne sen.

Jag skrev tidigare i bloggen om den situation som skrämde mig mest som polis. Den kan du läsa HÄR. Har du sett Scare Tactics nån gång? Det är en TV-serie i stil med svenska Blåsningen (som helt har tappat det i den nya versionen). Skillnaden mellan Blåsningen och Scare Tactics är att dom skrämmer skiten ur folk . Det är verkligen på gränsen ibland. Här kan du se två exempel. Hur rädd hade du blivit?