Nu har jag precis läst färdigt Lasse Wierups “Infiltratören”. Boken är riktigt bra. Mycket intressant läsning kring hur polisen Olle Liljegren arbetade med sin infiltratör Max Åström. Jag rekommenderar boken skarpt om du är det minsta intresserad av svenskt polisarbete. I många delar är den mer spännande än en roman då man vet att det hela har hänt i verkligheten. Wierup hänvisar till förhör, tingsrättsdomar och andra dokument för att styrka tex uttalanden från olika personer. Det ger en rätt stor trovärdighet i vissa delar. Sen vet man ju inte riktigt vad som är sant i det stora hela.

Men det intressanta för min del när jag har läst boken, det är alla mina polisminnen som väcks till liv! Många av dom poliser som som nämns i boken, inklusive Olle Liljegren själv är personer som jag har träffat. Igår poppade det upp fall efter fall som jag nästan hade förträngt. Coola “case” där jag själv i många fall suttit som hanterare till en informatör.

Mina mest spännande år som polis var nog de fyra åren på GLG, Gatulangningsgruppen Norrmalm och de dryga två åren på Ravekommissionen. (Säpo som oftast nämns som min största merit var bland det tråkigaste jag gjort rent polisiärt). Tvärtemot “vanligt” polisarbete där man åker omkring i sin polisbil och väntar på jobb från ledningscentralen, så jobbade vi inom GLG och “Rejven” helt självständigt. Vi jobbade också väldigt mycket med tipsare. I boken “Infiltratören” så hävdar polisen Liljegren att det inte fanns tydliga regler om hur tipsare skulle hanteras. Jag kommer själv ihåg att det inte var helt tydligt.

Jag hade en tipsare som jag kan kalla för “Staffan”. Han träffade jag för första gången på plattan när han försökte lura i mig att hans narkotikaklassade tabletter var utskrivna på recept. Men att lägga ett gäng Valium i en Rohypnol-burk lurade faktiskt inte mig. Vi fick snabbt bra kontakt Staffan och jag, vi hade samma humor. Han berättade hur många gånger han hade lurat ordningspoliser med “burktricket”. Vi bytte telefonnummer och sen levererade Staffan väldigt mycket bra information som ledde till många gripanden. Gripanden som resulterade i mångåriga straff för narkotikabrott men även annan brottslighet.

Det var bara jag och nån polis till som kände till Staffans riktiga identitet. För alla andra gick han under namnet “Mr 100%”. Han fick det smeknamnet av den enkla anledningen att allt han berättade för mig visade sig stämma.

Jag betalade ut tipspengar till honom ett antal gånger och jag minns särskilt ett tillfälle. Staffan fick 14.000 kr av mig vid Mariahissen på Slussen för några jobb han hade gjort. Jag tyckte att han skulle bjuda på lunch nu när han hade blivit lite rikare. Var då, undrade han?
“Där” sa jag och pekade uppåt mot hissen. Ja, efter ett tag satt vi där, på Gondolen. Två poliser blev bjudna på finlunch av en tjallare.

Staffan lever tyvärr inte längre. Han dog av en överdos för några år sen. Jag tror inte att han tipsade polisen för att tjäna pengar. Jag är helt övertygad om att han tyckte det var riktigt spännande.

Nån gång ska jag skriva ner några av dom spännande ärenden som Staffan och jag hade ihop, och några till. Jag tror att det skulle kunna vara rätt intressant läsning…

Inlägget postat 2/3/2010 kl 13:20. Du kan följa svaren till detta inlägg via RSS 2.0. Du kan lämna ett svar, eller trackback från din egen webbplats.