Jag fick en fråga igår om när jag blev som räddast under min tid som polis? Jag har fått den frågan rätt många gånger förut och jag vet svaret direkt.
Det intressanta med rädsla är ju att man sällan blir rädd för det man tror man ska bli rädd för. Sen finns det ju olika typer av rädslor. Man kan gå och oroa sig för något man bävar för att göra och man kan vara nervös för något som kanske kan bli farligt. När jag började på polishögskolan så trodde jag att jag skulle bli väldigt rädd för lik, tarmar, blod och avslitna kroppsdelar. Det har jag faktiskt aldrig blivit. Jag har stött på alla dessa saker, men har (peppar peppar) aldrig legat sömnlös på nätterna pga ond bråd död. Döden är trots allt väldigt verklig när man möter den. Den är logisk. Om någon har hoppat från tredje våningen och studsat ner via en byggnadsställning, då förstår man när man hittar personen på marken, varför han ser ut som han gör. Det är givetvis inte trevligt, men det är logiskt. Men om en förälder har bränt sitt barn med en ciggarettfimp, det är inte logiskt, det är sjukt och såna händelser har skrämt mig. Jag har många gånger förvånats över vilken sjukt komplicerad varelse människan är, och hur skadade saker människor kan göra mot varandra.
Nu har jag helt kommit bort från det jag tänkte skriva tror jag? Ok…mest rädd var det… 
Eller mest skrämd blir det här nog. Nej, fan jag blev riktigt rädd…inte hymla nu.
Eller mest skrämd blir det här nog. Nej, fan jag blev riktigt rädd…inte hymla nu.
Jo, när jag jobbade på Ravekommissionen så var vi i Visby under den sk “stockholmsveckan”. Polisen på Gotland behövde lite stöttning vad gällde narkotikabekämpningen på krogen. Eftersom inte kroglivet kom igång förrän rätt sent på kvällen så gjorde vi annat på dagtid. Jag och min kollega Lasse var ute på “bygden” för att se om vi kunde kolla upp dom lokala langarna lite. Jag kom inte ihåg hur det gick till riktigt men plötsligt stod vi utanför ett ensligt hus mitt på en åker. Huset var övergivet och ett riktigt ruckel. Mot alla odds så träffade Lasse (som är från Visby) en gammal klasskompis precis utanför huset. Amfetamin hade blivit kompisens bästa vän och dom stod länge och babblade om ditten och datten.
Själv gick jag in i huset och kikade runt. Det var helt tomt och det saknades möbler. På golvet låg det glassplitter, gammal isolering och annat bråte. Ingen hade bott där på många år och Lasses missbrukande skolkompis hade väl stället som sin tillfälliga bostad. Jag gick upp på övervåningen. Där var det också tomt. På golvet låg en madrass. Fönstrena var öppna, det var en skön sommardag helt enkelt, med lite lätta ljumma vindar. Jag var avlsappnad och kände att det var soft att vara på Gotland och jobba. Övervåningen hade snedtak och vägglivet på övervåningens långsida var säkert bara 80 cm högt. Jag öpnnade en liten garderobsdörr och innanför var det bara smala hyllplan. Det var väl nåt form av linneskåp antagligen. Jag öppnade linneskåpet precis bredvid. Precis som jag gör det stöts dörren som jag precis öppnat upp och jag hör ett primalskrik. Samtidigt kastar sig en varelse ur öppningen och ut mot mig. Jag stelnade till som jag aldrig nånsin varken tidigare eller senare har gjort. Ja var nog helt övertygad om att det var nåt monster av nåt slag! (så går det när man sett för många skräckisar)
Nu var det inte ett monster, utan en naken kvinna. Naken förutom ett par trosor. Hon hade mörkt tuperat hår som stod rakt upp och hon var väldigt efterlyst. Jag som fortfarande befann mig i stelfrusen skräck trodde inte längre att hon var ett monster utan kanske mer en häxa eller nån som iaf var besatt av djävulen eller av nån annan ond makt. Jag lyckades mitt i min skräck kväka ur mig ett tillräckligt högt “Lasse!” samtidigt som jag hoppades att jag inte hade bajsat på mig. Tjejen fortsatte att skrika, men efter ett tag så lugnade allt ner sig. Jag tror jag fick tillbaks min vilopuls efter två dagar!
Det här var mer rädsla av skrämselkaraktär, typ “bu”! Men shit vad skraj jag blev. Jag frågade en poliskompis när han hade blivit som mest rädd och då berättade han att han att hans värsta grej var när han hittade en kille som hade hängt sig i sin garderob. Va fan är det med garderober!? Man borde ha en förberedande kurs på polishögskolan. 2 poängs-kurs i “titta i garderoben”
När blev du som mest skraj?
Åh fy tusan! Bra skrivet!
Jag älskar att bli skrämd sådär så hjärtat hoppar ur öronen och tyvärr (för mina smått hjärtsvaga kollegor) så gillar jag även att skrämmas…
Tänk att en spindel, ritad på ett vanligt A4 och upphängt i ögonhöjd inne i kylskåpet, kan orsaka såna skrik (och arga blickar eftersom alla omedelbart vet att det är jag som är “buset”)
[Reply]
Jag tror inte det är garderober som är problemet utan Lasse. Jag har, som du, varit med om många skumma saker med Lasse. Vid en husrannsakan utanför Norrtälje på en gård skulle jag kolla in en del uthus som fanns på tomten. Det hade precis blivit mörkt ute och jag gick omkring med en liten ficklampa och försökte se.
När jag kom till en liten lada gick jag in själv bland bråten och öppnade dörrar och skåp med blandade känslor. Visst jag hade ju pistol och annat med mig men det kändes som att det inte spelade någon större roll.
Jag tog mig upp på en stege för att komma upp på något slags höloft och där mitt bland höet låg det en mansperson helt orörlig inlindad i byggplast…… jag lyste med min lilla ficklampa bort mot mannen som låg i höet. Nu funderade jag om jag skulle ta de sista stegen upp på stegen eller gå och hämta någon kollega. Än idag vet jag inte varför jag gick upp för att titta. När jag kom närmare såg jag att fötterna stack ut ur plasten…. Jag blev livrädd!!!! Men samtidigt ville jag titta mer. Jag närmade mig och såg att det var en väldigt mänsklig docka som låg inlindad i plasten…. Det var rätt läskigt!!
Fast ärligt så tror jag vi alla som har jobbat med Lasse skulle kunna skriva en bok tillsammans och bli rika på våra historier. Eller hur Hasse?
[Reply]
Usch usch USCH vad läskigt!
Mina läskigaste stunder inbegriper allt som oftast mörker, skog och livlig fantasi (en god egenskap kan bli ens fiende). Jag har faktiskt sett ett “spöke” eller vad man vill kalla det en gång, men det var inte det otäckaste. Haha, nej det som gjort mig mest skraj är av en helt annan karaktär.
Jag och ett ex tog med två av mina syskonbarn, Freyja och Rasmus, till Gröna Lund för några år sen när vi var tillsammans. Självklart gick vi in i Spökhuset. Därinne finns det en stor sal där några går runt och agerar spöken för att skrämma barnen, du kanske har varit därinne? Iallafall så går jag bakom Freyja med mina händer på hennes axlar i en slags beskyddande position och mitt ex gjorde samma sak med Rasmus. Det slutade med att jag var den som skrek och använde Freyja som sköld mot de fasansfulla utklädda spökena.
Alla som någonsin skrämt andra människor vet ju att de som blir räddast är roligast att skrämma, så var det även i det här fallet. Plötsligt ligger jag på trappan och skriker rakt ut samtidigt som jag försöker värja mig från ett spöke som bara kommer närmre och närmre (jag måste ha gjort deras dag) och jag hör mina så kallade “älskade” syskonbarn asgarva i bakgrunden, Rasmus 9 och Freyja 12 år. Jag var 19. Fy fan vad rädd jag var, jag log inte en enda gång under resten av tiden i Spökhuset.
Det här skvallrar ju om att jag haft en mycket skyddad uppväxt.
[Reply]
GAAAH! det var så att jag hoppade till :oO
Jag hade fan fått hjärtattack!!!!!
[Reply]
Ravekommisionen finns inte kvar va? På Stockholmsveckan håller vi gotlänningar oss låångt borta från Visby.. Verkar som det bara blir värre med åren!
[Reply]
HEHEHE
Fantasin alltså… Man skrämmer ju upp sig själv och som du säger så är det mycket pga av filmer.
Jag själv är mer rädd för varular, vampyrer och mumier än vad jag är rädd för att bli anfallen ute i skogen.
En besatt häxa skulle nog gjort mig ganska rädd det också.
Berättar här om en joggingrunda som jag fick för mig att göra mitt i natten:
http://enhalvvampyrsbekannelser.blogspot.com/2009/01/en-varulv-i-vrberg.html
[Reply]
Ja då vet vi varför du är singel: du är rädd för nakna kvinnor…
[Reply]
hej
(nu kopierar jag in mitt inlägg på din förra blogg, här också! den bloggen kommer itne undan mitt inlägg, hihi):
intressant historia från en som jobbar som polis. Jag hittade din blog då jag letade efter klipp om Judge Judy
Det är nästan inga yttre gangsters/mobbare/rånare som gör mig rädd längre. JAg har troligen en svårbotad neurrolborrelia, som alltså har spritt sig i hela kroppen och spökar på hjärnan. Den går itne att springa ifrån- den finns inne i kroppen.
MEN JAG BLIR MEST RÄDD av vårdpersonal inte förstår vilken sjukdom jag har- neurrroborrelia. Neurroborrelia är svår för läakre att ha att göra med om infektionen gått lång tid innan man upptäcker den (i mitt fall 12 år). Så om läakren inte förstår vilken sjukdom den har att “take the battle med” i min kropp- ja, då känner jag mig rätt rädd. Och läkaren som tidigare sagt till mig: jo, men kanske beror dina symtom på autism, eller på allavarlig depression. När jag sagt att jag tine tycker att autism eller depression stämmer in på mina symtom, så har läkaren inte tagit det på allvar. Det skrämmer mig oerhört- för det är det enda sättet jag ska få hjälp på. Eller om anhöriga inte förstår vilken svår bakteriell infektion man har- det är också jobbigt.
JAg har blivit diagnosticerad av belgisk och tysk läakre, men här i sverige så säger vårdpersonal att det är fysikaliskt omöjligt att borreliabakterierna är kvar i kroppen efter den intravenösa behandling jag fått. Ha, ha- säger jag till deras kommentar.
När jag var mindre- och friskare- var jag mer rädd för att bli retad och liknande. Men nu är det inte lika jobbigt. Nu är jag mest rädd för människor som inte lyssnar. Taxi chaufförer och andra bussförare med mera- är däremot utmärkta lyssnare och jag blir skitlugn när jag pratar med en busschaufför om ditt och datt.
JAg känner mig minst rädd då jag är på föreingen HJärnkraft (för dem med förvärvad hjärnskada). Där är det mågna fighters som kommit igen efter att legat i koma och varit farlamade. När jag träffar dem kan jag tine tro att de varit sjuka. Och de lyssnar på mig och vi har det trevligt i det öppna huset, som de har varje onsdag där. Och de vill hjälpa mig och förstår hjärnskador och försöker itne att psykologisera bort det. Såsom läakre kan göra vid besök på vårdcentralen: Men hur har du det hemma i kontakten med familjen? Har du kontakt med psykolog. Kanske är det något som stressar dig, insinuerar läkare ofta.
OM man som läkare inte förstår att det är något somatiskt fel, när hela min kropp är konstant avdomnat (som om hela kroppen somnat bort), jag har konstant yrsel (som att jag är på en båt som är på ett stormigt hav), ja ghar svårt att bedöma avstånd i omgivningen (3-dimensionalitet), har svårt att förstå vart jag är, med mera. Ja, då blir jag rädd för läkaren, om läakren är bestämd i sin åsikt och jag märker att läkaren inte tar mig på allvar, eller att gilla att “gräva fram” vad det kan vara för fel med en.
[Reply]
förresten, så vill jag också säga att det var intressant att läsa vad just en polis tycker vad läskigt i jobbet. spännande berättat också
Nu åter till mig: DÅ SKITER JAG PÅ MIG AV RÄDSLA- ursäkta språket
När jag äntligen vågade snacka om mina sjukdomssymtom med vänner till mina föräldrar- då kunde de med en gång avgöra att det var neurologiska problem jag hade. Att mina symtom hör ihop, med hur skada sker på nervsystemet. Och en av dem sade att det låter precis som en neurpborreliosinfektion som hon var svårt sjuk av något år sedan. Och en av dem har “bara” meriter av att vara barnmorska och den andra är mor till åtta barn. Men de läakre jag träffat genom åtta år, slår hårt fast att det absolut inte är någon neuroborrelia, trots att man vet att testerna är otroligt svårtolkade och infektionen kan finnas i kroppen, trots att testerna visar negativt. När jag hör laäkre säga det att jag absolut inte kan ha neuroborrelia- DÅ SKITER JAG PÅ MIG, av rädsla. Ursäkta uttrycket. Och undrar vad det är med läkarna jag träffar egentligen.
[Reply]
PRIO ETT LARM (tuio, tuio)- läakre som itne förstår att borreliabakterien övervintrar regelmässig antibiotika behandling.
Tuio, tiuo- utryckning!
jag får väl också be om ursäkt här, för att mina inlägg är skriva i affekt, då jag fortfarande inte har en behandlande läakre i Sverige- och är skitorolig för det. Just nu skärmmer det mig att mina behandlande läakre är en tysk och belgisk läkare i dessa två respektive länder- som har fullt upp med personer som söker vård hos dem från flera delar av kontinenterna i världen. Och jag tror de ska digna av arbetsbörda.
Om jag ändå hade en läakre i Sverige som vågade gå emot socialstyrelsens regler att borrelia ALLTID botas efter tre veckors intravenös behandling. DÅ, skulle jag vara mindre bajsnödig-rädd. Om läakrna sade: vi vet inte riktigt hur vi ska hantera borrelia, vi förstår att det är en SMART bakterie som kan utnyttja kroppens mikrobiologi för att skydda sig. Vi kommer att försöka att hjälpa dig. Ja, så skulle havet lägga sig lite lugnare i min värld i alla fall. Och rädslan bli andra prioriteringar. Men just nu är det ett prio ett rädsla fall. Utryckning, säger hela kroppen, på ett prio ett larm för läakre som itne förstår att borreliabakterier kan överleva konventionell antibiotika behandling.
ja, jag säger bara: utryckning. Prio ETT larm. Tiuo, tiuo (polislarms ljudet, ett försök till ljudning)
[Reply]
en del psykiatriker gör mig skitskraj också, när de ej förstår att de har att göra med en borreliainfektion hos mig. Antidepressiva och sömntabletter biter inte på borreliabakterier av gangstersorter:) För borreliabakterier är lite som gangsters- de försöker att skrämma upp mig livet igenom utan att ta livet av mig. För då är jag nog itne så mycket värd för dem. HUA…. Psykiatriker, som gärna låter mig gå igenom ala känslosamma minnen jag har livet igenom- men de tar inte den historik över vilka möjliga infektioner som man kan ha drabbats av på olika platser elelr undrar över hur mågna föstingbett man fått. Där är har de lite skillnad på minituösa dektektiv-metoder. Och- de är ju läakre i botten- hur går det ihop?
[Reply]
hmm, jag kna inte sova och fortsätter att kludda ner din blogg
man kanske kan få för sig att man blir rädd för att höra från en läkare att man är mycket sjuk- och att läkaren säger att: jag vet inte om behandlingen kommer att hjälpa dig. MEN nej, det gjorde mig bara lugn att höra läkaren i Tyskland säga till mig att han förstår vilka bakterier som jag - och han som läakre- har som motståndare i min kropp. OM läakren inte gör det- det är då jag blir skitskraj.
nog klottrande om mina sjukdomssymtom.
[Reply]