Jag har fått frågan flera gånger: “Hur ofta är du på Facebook egentligen”? Jag tror nog att jag verkar vara där mer än jag egentligen är. Jag twittrar när jag sitter i  bilkö eller när jag sitter och fikar, och det blir sen till snygga och fantastiskt roliga (well…) facebook-uppdateringar…

Men frågan är ju vad du gör när du är inne på facebook? Det är ju ett fantastiskt verktyg när man vill komma i kontakt med kompisar eller när jag vill få ut info om tex mina kommande gig.

Men vad är det med alla sjukt jobbiga quiz? “Vilken rotfrukt är du”? Sitter verkligen folk och slösar sitt liv på att ta reda på vilken frukt eller vilket kökredskap dom skulle vara? Skäms om du sitter med dom där quizen!

Jag ska konstruera ett quiz där det sista svaret bara kan bli: “Du är en idiot som har lagt ner tid på denna quiz”!

Det blev en stökig helg. Eller stökig och stökig. Jag var full. Jag var full i fredags och jag var full i lördags. Ja, där skulle min lilla helgrapport kunna vara slut…

Men jag hade roligt. Det låter nästan lite illa när jag skriver att jag bara var full. Jag var berusad. Jag var aningen påverkad av alkoholhaltig dryck. Jag säger som några av dom rattfyllerister jag har stoppat: “Jag drack en öl till maten”. (en del roliga poliser svarade då: “hur stor var den ölen då”). Humor…

Tillbaks till helgen. I fredags blev jag bjuden på en helkväll av min vän Björn. Och när jag säger helkväll så menar jag verkligen helkväll. Först var det middag på Italiano och sen begav vi oss för att se ett litet spektakel. Björn importerar viner och har bland annat agenturen för en Champagne som heter Cristal. Jag har ju ingen pejl när det kommer till sånt här men Cristal är tydligen en champagne som sänder ut dom rätta “signalerna” när du hänger på dom coola ställena. Vi begav oss till V på Stureplan. Där kunde du under kvällen beskåda hur folk köpte in flaska efter flaska av denna ädla dryck. Den borde iaf vara ädel med tanke på att den betingar ett pris av 4.400kr per flaska. Och då får man inte ens behålla panten! Varje gång nån beställde in en flarra så stängdes klubbmusiken av och introt till Star Wars spelades samtidigt som snygg serveringspersonal bar din dyrgrip till ditt bord med eld sprutandes ur ishinken…

Konsumtion när den är som larvigast kan man tycka. Men det var hur som helst rätt kul att se…

På nästa ställe under kvällen råkade jag prata med fel tjej. Ja, man kan råka göra det. Hennes ex var där och drog och slet i henne. Hon ville inte prata med honom. Efter ett antal gånger som dom hade tjafsat så tänkte jag att jag på mitt positiva diplomatiska sätt skulle reda ut situationen med den här rätt arge gentlemannen. Det gick inte så bra. Jag blev upptryckt mot nån pelare av honom och hans ännu större kompis som skulle “sänka mig” (han var lite mer rakt på sak). Jag blev aldrig sänkt men det som verkligen sänktes var ju feststämningen såklart…

Träffad på exet igen som nu var mer aggressiv än innan. Han kom fram till mig och undrade om jag visste vem han var? Jag svarade att det hade jag ingen aning om och bad honom att berätta. Då sträcker han fram handen och säger: “Dragan, jugoslav”! (han hette inte just Dragan, men stoppa in nåt annat balkannamn så funkar det)

Det är nog den underligaste presentation jag har hört. Jag funderade på om jag skulle ha svarat “Hasse, min mamma är från Tyskland och pappa från Sverige”, men det gjorde jag inte. Nästa replik som Dragan-jugoslav sa var: “du har två sekunder att lämna stället annars sänker jag dig” (det var mycket “jag-sänker-dig-attityd). Jag har ju fått stryk några gånger och det är ju sällan roligt. Men jag har också lyckats undvika slagsmål i dom mest udda situationer så jag står kvar och ställer lite frågor i stil med “varför är du så arg”? Två sekunder och ganska mycket mer flöt förbi och jag sänktes aldrig. En vakt kom förbi och pratade med oss båda. Dragan fick lämna stället…

Dragan, jugloslav. Jag förstod ju att han sa så för att gjuta rädsla i mig. Men är det inte konstigt? Min käre bror är ju gift med en jugo-girl, eller “balkan-chic” som jag brukar kalla henne. Jag har träffat en hel del av hennes släkt och vänner och dom är ju hur trevliga som helst…

Men nu kommer vändningen! Igår får jag ett mail på Facebook som lyder exakt såhär:

Hej,
Jag vill verkligen be om ursäkt för att jag var fruktansvärt otrevlig mot dig igår på Hells Kitchen. Inte okej av mig och jag hoppas att jag inte förstörde din kväll.

med vänliga hälsningar
X

Jag svarade att jag godtar hans ursäkt… Så när mina blåmärken på min högerarm är borta så är det hela historia…

Sen var jag ute i lördags också… Men den storyn är inte lika intressant!

Va kul det var igår i Göteborg! Bra med folk och sköna komiker. Niklas Andersson är en av mina favvos, han var konferencier igår. Fan va rolig han är…för att vara göteborgare! Han limmade ihop kvällen alldeles lysande och hans rutin om dalahästar tycker jag var kvällens höjdare!

Jag gick upp efter Niklas och innan hade Johan Ranner kört sju minuter. Jag hade roligt! En Hans-Göran i publiken blev ett återkommande skämt. Han satt och svarade på komikernas frågor lite för sig själv, men det blev aldrig störande utan rätt kul. Det rullade på fint och jag har bra skratt på mina nya rutin nu, trots att jag glömde en liten liten bit. Robin Paulsson avslutade i andra och gjorde det hur bra som helst.

Efteråt blev det några öl och sen gick vi en sväng på lokal med göteborgs tre trevligaste tjejer. Just nu sitter jag troligtvis på ett av sveriges långsammaste tåg.

Nu sitter jag på ett tåg mot Göteborg. Det är ett X2000, ett snabbt tåg. Vi får se hur snabbt det går idag. Jag har en annan liten fundering.

Varför sitter alltid dom argaste människorna på “Tyst avdelning” när man åker tåg? Det finns ingenstans man får såna hatiska blickar och arroganta svar som just på den tysta avdelningen. Att prata lågt på dom här ställena vill nog många som bokat in sig där straffa med döden. Eller kanske inte alltid döden, men åtminstone med nån form av tortyr. Kanske stegling eller sträckbänk?

Jag vill inte sitta på tyst avdelning, men nu fanns det inget annat.  Jag är ingen tyst person. Jag är inte extremt högljudd, men jag är inte knäpptyst heller. Ibland har jag inte vetat om att jag har suttit på en sån där töntig tyst avdelnings-plats och glatt pratat i mobilen. Jag har fått svarta blickar som fått mig att känna mig mer hatad än Josef Fritzl. Vid ett tillfälle han det knappt ringa i min mobil innan en galen gubbe formligen kastade sig upp ur sätet och gav mig en redig utskällning medan han pekade på skylten Tyst avdelning.

När han hade skällt ut mig så hade jag så stor lust att bara lugnt gå fram till honom och viska: “Ursäkta, men nästa gång du skäller ut mig, kan du göra det med lite mindre bokstäver? Det är faktiskt tyst avdelning härinne”

Det bor mycket förtryckt aggression på den tysta avdelningen. Ring mig inte de närmsta timmarna, jag kan bli torterad…Det står att mobilen ska vara helt avstängd. Men hey, det bor en liten rebell även i mig…

Kan man skämta om nåt så allvarligt som krig? Kristoffer Appelquist visade igår att man verkligen kan göra det. Men varför skämta om krig? Sverige är väl inte i krig och har inte varit det på flera hundra år? Eller?

Är det krig i Afghanistan? Det finns ju svenska soldater där nere. Men det är ju fredsbevarande styrkor. Men är det fred i Afghanistan? Om det inte är fred så finns det ju inget att bevara?
Kristoffer vrider och vänder på begreppen som bara han kan göra. Det är både roligt och tänkvärt och jag rekommenderar dig att boka en biljett för att själva klura och skratta kring ämnet.

Jag håller inte med om allt han säger och det kanske inte du heller kommer att göra. Men det spelar ingen roll, det är roligt likt förbannat. Igår var det premiär och jag kan tänka mig att föreställningen nu bara kommer att bli bättre och bättre.
Tack för att jag fick komma Kristoffer!

“There are friends, and there are best friends. A friend is someone who will help you move.  A best friend is someone who will help you move a body.”

Dave Attell

Jag gillar bilden på typ mamma och pappa bland “vänner”… Learning by doing som det heter!

Nu har jag precis läst färdigt Lasse Wierups “Infiltratören”. Boken är riktigt bra. Mycket intressant läsning kring hur polisen Olle Liljegren arbetade med sin infiltratör Max Åström. Jag rekommenderar boken skarpt om du är det minsta intresserad av svenskt polisarbete. I många delar är den mer spännande än en roman då man vet att det hela har hänt i verkligheten. Wierup hänvisar till förhör, tingsrättsdomar och andra dokument för att styrka tex uttalanden från olika personer. Det ger en rätt stor trovärdighet i vissa delar. Sen vet man ju inte riktigt vad som är sant i det stora hela.

Men det intressanta för min del när jag har läst boken, det är alla mina polisminnen som väcks till liv! Många av dom poliser som som nämns i boken, inklusive Olle Liljegren själv är personer som jag har träffat. Igår poppade det upp fall efter fall som jag nästan hade förträngt. Coola “case” där jag själv i många fall suttit som hanterare till en informatör.

Mina mest spännande år som polis var nog de fyra åren på GLG, Gatulangningsgruppen Norrmalm och de dryga två åren på Ravekommissionen. (Säpo som oftast nämns som min största merit var bland det tråkigaste jag gjort rent polisiärt). Tvärtemot “vanligt” polisarbete där man åker omkring i sin polisbil och väntar på jobb från ledningscentralen, så jobbade vi inom GLG och “Rejven” helt självständigt. Vi jobbade också väldigt mycket med tipsare. I boken “Infiltratören” så hävdar polisen Liljegren att det inte fanns tydliga regler om hur tipsare skulle hanteras. Jag kommer själv ihåg att det inte var helt tydligt.

Jag hade en tipsare som jag kan kalla för “Staffan”. Han träffade jag för första gången på plattan när han försökte lura i mig att hans narkotikaklassade tabletter var utskrivna på recept. Men att lägga ett gäng Valium i en Rohypnol-burk lurade faktiskt inte mig. Vi fick snabbt bra kontakt Staffan och jag, vi hade samma humor. Han berättade hur många gånger han hade lurat ordningspoliser med “burktricket”. Vi bytte telefonnummer och sen levererade Staffan väldigt mycket bra information som ledde till många gripanden. Gripanden som resulterade i mångåriga straff för narkotikabrott men även annan brottslighet.

Det var bara jag och nån polis till som kände till Staffans riktiga identitet. För alla andra gick han under namnet “Mr 100%”. Han fick det smeknamnet av den enkla anledningen att allt han berättade för mig visade sig stämma.

Jag betalade ut tipspengar till honom ett antal gånger och jag minns särskilt ett tillfälle. Staffan fick 14.000 kr av mig vid Mariahissen på Slussen för några jobb han hade gjort. Jag tyckte att han skulle bjuda på lunch nu när han hade blivit lite rikare. Var då, undrade han?
“Där” sa jag och pekade uppåt mot hissen. Ja, efter ett tag satt vi där, på Gondolen. Två poliser blev bjudna på finlunch av en tjallare.

Staffan lever tyvärr inte längre. Han dog av en överdos för några år sen. Jag tror inte att han tipsade polisen för att tjäna pengar. Jag är helt övertygad om att han tyckte det var riktigt spännande.

Nån gång ska jag skriva ner några av dom spännande ärenden som Staffan och jag hade ihop, och några till. Jag tror att det skulle kunna vara rätt intressant läsning…